Vi har valt att sammanfatta våra samlingar i förskolan eftersom vi ändå gjort samma sak. Vi utgick ifrån lektionsplaneringen vi tidigare lagt ut här i bloggen.
Samlingen började med att vi läste boken ”Flickan som bara ville läsa” av Sonja Hulth och Anna-Clara Tidholm. Vi upplevde att alla barnen var engagerade och ett barn sa bland annat att man kunde se på en bild i boken att det inte blåste för det var inga vågor på vattnet, vilket ju var helt riktigt! Efter läsningen visade vi att luft väger något genom att balansera två uppblåsta ballonger på en blompinne och sen smälla en av ballongerna. Den uppblåsta ballongen sjunker då, vilket visar barnen att luft faktiskt är någonting. Efter ballongexperimentet pratade vi hur man kan se att det blåser och om hur det känns. Vi fick lite blandade svar, men några vanligt förekommande svar var att man kan se det på träden, och att det känns i ansiktet. Det kan göra ont i kinderna om det blåser kallt och det känns skönt om det blåser kallt. Ett barn hade nästan blåst omkull häromdagen när det blåste mycket. Vi hade med oss en bordsfläkt som vi satte på så barnen fick känna vinden från den och de fick även beskriva hur man kunde se på de andra barnen att det blåste. De menade att det syntes på håret. Vi ville även visa barnen att de själva kan skapa vind, och visa att man kan förflytta saker med hjälp av den. Därför hade vi med oss en pingisboll som barnen skulle blåsa på. De fick tävla mot varandra genom att stå lika många barn på båda långsidorna av ett bord. De skulle sen gemensamt försöka blåsa bollen över kanten på motståndarnas sida. Detta var ett uppskattat moment och barnen hade nog kunnat blåsa (tävla) fler omgångar. När de hade tävlat färdigt fick de titta ut genom fönstret för att försöka se om de kunde se något tecken på att det blåste ute. Vi avslutade våra samlingar med att barnen fick rita varsin bild av någonting som hade med vind att göra. Det blev mest träd som blåste i vinden och rufsigt hår som avbildades.
Vi kände allihop att barnen var delaktiga, engagerade och intresserade. De verkade nöjda allihop efter samlingarna. En förskollärare nämnde att hon tyckte att samlingen låg på helt rätt nivå. En tanke som kom upp när vi sammanfattade våra iakttagelser var att barnen kanske aldrig sett en sådan våg som vi försökte visa med ballongerna och blompinnen. Vi kanske borde ha förklarat hur det fungerade och varit tydligare med att det var jämvikt när blompinnen var rak. Det verkade dock som att barnen förstod att pinnen skulle väga över på ena sidan, men det kan ändå vara bra att vara ännu tydligare om man ska göra något sådant igen.
Nästa bild är på ett honhänge.
Efter befruktningen bildas här de små björkfröna som, när de mognat, sprids med vinden med hjälp av två små vingar. Pollen måste förflytta sig från ståndarknappen ("hane") till pistillens märke ("hona"). Detta sköts, i björkens fall, med hjälp av vinden. Växter som är vindpollinerande producerar massor av små lätta pollenkorn. Pistillernas märken är ofta förhållandevis stora och klibbiga medan själva blommorna är små och ofta både doft- och färglösa.
